Mina tankar och stickningar!

Varit iväg och handlat veckans mat, trots hjälp så värker det mesta och mest höger axel. Det här är på något sett min sista gräns, mitt sista slag på något vis. Jag vill klara av att åka och handla familjens mat, att ge upp det, låta någon annan handla då känns det som om jag är vid vägs ände. Jag har ingen som helst aning om varför, det är bara så. Men jag inser mer och mer att jag tyvärr närmar mig den gränsen också, jag kommer snart inte klara av det heller. Det gör mig så ledsen att jag gråter och jag förstår ju att tårarna gäller andra saker också inte bara att handla mat. Det är så otroligt mycket sorg i att inte kunna eller orka det man vill.

Första advent, vi har haft en fin helg, i lördags var alla här och gjorde lite julpyssel och drack glögg. Det är så himla fint med en liten två-åring i huset igen, allt är så nytt och spännande i hennes värld, älskade lilla barnbarn! Igår var jag ganska slut så vi gick ut och åt middag istället för att ställa oss och laga mat. Det var gott, jag och Erik åt jultallrik, Tomas åt kroppkakor. På det hela taget en lugn och skön helg, jag försökte verkligen att ta det lugnt, väldigt lugnt. Trots det så gav min höft upp på söndagskvällen och jag kunde med stor möda halta runt i huset och natten till måndag sov jag inte så mycket och vaknade med en smärtnivå på runt 8. Hur mycket jag än försöker att hålla det jag gör på en lugn nivå så straffar det alltid sig, jag är så trött och ledsen på det! Nu får jag betala mina stora utsvävningar med ökad värk och trötthet i flera dagar och eftersom jag har planer även nästa söndag som jag verkligen inte vill avstå ifrån så försöker jag tanka all energ...

Det var väldigt länge sen jag skrev något här men det är lite som om mitt liv stått alldeles stilla nu i ungefär ett och ett halvt år. Jag har varit sjukskriven, jag har testat rehabträning i varmvattenbassäng och jag har testat nya mediciner. Den sista gjorde att jag tills idag har gått upp 35 kg, det har inte hjälpt mig ett dugg snarare har jag blivit så mycket sämre. Sen har jag varje dag väntat på att miraklet skulle ske att jag en dag vaknar och känner mig ok och smärtfri. Nu måste jag på något sätt acceptera att jag aldrig kommer att bli smärtfri och att jag måste börja leva igen inte bara vänta på mirakel. Det kommer att bli tufft, jag har så svårt att känna hur mycket jag faktiskt orkar och kör ofta helt slut på min ork. Jag går alltid omkring med dåligt samvete för att jag måste välja vad jag ska göra varje dag. Jag har ingen möjlighet att klara av att gå ut med mina hundar om jag samma dag behöver städa, handla eller har något annat inbokat typ läkare eller tandläkare. Jag h...

Det är en sån otrolig tur att jag har mina handarbeten, jag tror ärligt talat att jag gett upp utan dem. Med min kroniska värk och all trötthet och ångest den för med sig så kan jag trots allt alltid syssla lite med det jag älskar mest (efter min underbara familj så klart). Jag stickar, virkar, väver och spinner, det låter kanske som att jag gör jättemycket men sanningen är att jag gör väldigt lite av väldigt många saker. Men jag har turen att ha gott om plats i vårt hus så jag kan sprida ut mig och pyssla med det jag orkar för stunden.

Det här är vår nya kompis Zlatan, han är snart 4 månade och en liten vilde men en gosig vilde.

Igår var vi på min yngsta systerdotters bröllop, brudparet och deras två små var så fina!

Det är så svårt att förklara hur man kan bli så utmattad av att göra vanliga saker, när jag har en bra dag så klarar jag att gå ut med hundarna, laga mat och kanske möjligtvis handla något. En dålig dag fixar jag möjligtvis att laga mat, det betyder inte alltid att det är det enda jag gör men det betyder att gör jag något mer blir jag så trött att jag knappast orkar röra mig. Jag blir så trött att jag gråter, vilket gör att jag skäms över mig själv och mår ännu sämre. Alla andra orkar ju hur mycket som helst och jag är så otroligt värdelös... Jag har så otroligt mycket skuldkänslor för allt, för att jag alltid har ont och inte orkar hänga med på något eller åka någonstans. För att när jag har riktigt ont så har jag så svårt att koncentrera mig och lyssna på vad andra säger, jag vill inte vara sån. För att jag ibland inbillar mig att jag trots allt kan göra något och säger att nästa vecka då åker vi till stan, simhallen eller vad det än kan vara och sen orkar jag ju aldrig. Jag känner ...