Det var väldigt länge sen jag skrev något här men det är lite som om mitt liv stått alldeles stilla nu i ungefär ett och ett halvt år. Jag har varit sjukskriven, jag har testat rehabträning i varmvattenbassäng och jag har testat nya mediciner. Den sista gjorde att jag tills idag har gått upp 35 kg, det har inte hjälpt mig ett dugg snarare har jag blivit så mycket sämre. Sen har jag varje dag väntat på att miraklet skulle ske att jag en dag vaknar och känner mig ok och smärtfri.
Nu måste jag på något sätt acceptera att jag aldrig kommer att bli smärtfri och att jag måste börja leva igen inte bara vänta på mirakel. Det kommer att bli tufft, jag har så svårt att känna hur mycket jag faktiskt orkar och kör ofta helt slut på min ork. Jag går alltid omkring med dåligt samvete för att jag måste välja vad jag ska göra varje dag. Jag har ingen möjlighet att klara av att gå ut med mina hundar om jag samma dag behöver städa, handla eller har något annat inbokat typ läkare eller tandläkare. Jag hat i stort sett tvingats välja bort allt som jag tog för givet att jag kunde göra när som förut, bara att ta en fika med någon i en timme eller så kan jag känna av i flera dagar. Köra bil, ja om det inte är några längre sträckor och jag kan vila en stund någonstans innan jag kör hem igen.
Nu ska jag snart iväg på en teamutredning för försäkringskassan och sen blir det förmodligen sjukersättning för alla försök att komma ut i arbetslivet igen anses vara uttömda både av läkare, arbetsförmedling och försäkringskassan. Fast jag egentligen vet det här så är det en så otroligt stor sorg och den måste jag försöka bearbeta och jag fick som ett råd av en person i ungefär samma sits att använda mig av min blogg för att försöka bearbeta allt som händer i och omkring mig.